När jag var liten hade vi alltid skolavslutning i kyrkan. Hela våren såg vi fram mot när vi lite grann uppställda skulle samlas i kyrkan. Rektorn höll tal och någon duktig elev skulle belönas. Föräldrar och grannar var där och vi kände oss vara värda uppmärksamheten efter ett år i skola och nu skulle vi vara lediga och ha kul i månader.
Våra föräldrar berättade hur de hade gjort och vi hade inte en aning om det i framtiden skulle bli annorlunda. Midsommarfirande, tomte med julklappar, påskägg och någonting hela tiden. Efter tonåren började världen förändra sig. Från Grekland, Italien och framför allt från Norge och Finland kom massor av arbetare till våra industrier och faktiskt drog ett stort strå till stacken när folkhemmet byggdes upp. Italienarna och andra mörkhåriga och brunögda gick hem hos damerna men det var under protester. Slagsmål, tråkningar och mobbning på jobbet fick man utstå för att man var annorlunda. Knappt hade vi vant oss förrän det kom invandrare från Chile, Kuba m.fl. länder.
Visst var det bråk med invandrarna men vi fortsatte att gå i kyrkan vid skolavslutningarna. Hissade flaggan gjorde vi också och dansade runt både granen och stången. Allt var som vanligt tills man började prata om integrering och invandrarnas rätt till att vara lika oss ursvenskar och att vi måste anpassa oss. Skånska tosingar började kasta sten, demonstrera och kräva att invandrarna skulle åka hem. Landet började nu ta ställning för eller emot invandring. Skälen till att tillåta invandring var många och goda med erfarenhet från tidigare invandrare. Skillnaden var att nu var man politiska flyktingar med annan religion och seder och motsättningarna kom som ett brev på posten.
Nu börjar man plötsligt lagstifta om invandrarnas rätt och fråga sig om vi verkligen skulle förnedra dessa med våra seder. Det var våra seder som det var fel på och de blev ställda utanför vilket inte kunde accepteras av opportunister i karriären och pendeln började nu svänga till invandrarnas fördel.
Flaggbränning används ofta vid demonstrationer i sydliga länder men har förekommit bara i något enstaka fall i Sverige. Något annat hände i stället som jag tycker är allvarligare. Det är nämligen inget brott att bränna en flagga men nu kom diskussionerna om det förnedrande i att hissa vår flagga! Vi har alltid hissat vår flagga var vi än varit för att markera vilka vi är och att vi är här. På vilket sätt skulle det vara förnedrande eller rasistiskt att hissa vår egen flagga? Det är en skymf att ens föra en diskussion om lämpligheten att hissa vår flagga. Betydligt värre än att offentligt bränna den. Alla utlänningar hänger ut sin flagga vid ett evenemang och det är inget konstigt med det. Nu tar inte eländet slut med det utan julklappen skall kallas vinterpresent och skolexamen i kyrkan skall bort!
Nu tycker jag att det får vara nog. Nu är det inte rasism längre mer än i så fall en omvänd sådan. Under många år har vi hyllat det mångkulturella samhället och hur bra det är för oss. Fråga vilken politiker som helst och han välkomnar alla till Sverige och önskar dem en ljus framtid. Så låter det på riksplanet men så kommer vardagen i kommunerna där man inte förstår skillnad mellan rasism, traditioner och sunt förnuft. För min del får muslimer knäböja när dom vill och om jag besöker ett muslimskt land kan jag gå till en moske´ men jag behöver inte knäböja för det. Omvänt kan alla oavsett religion gå i svensk kyrka då den är öppen för alla och alla kan följa med i vår religion. Det går bra att bara vara åskådare och förhoppningsvis se sina egna barn assimileras i det svenska samhället. Många av deras barn kanske gifter sig i samma kyrka med en svensk och kan med stolthet berätta om skolavslutningen i samma kyrka. Vi är inte speciellt religiösa av oss så vi kräver inte mycket av våra gäster men det är vår tradition att besöka kyrkan och visa respekt för den byggnad där vi har döpts, vigts och kanske begravts.Vi måste återta våra traditioner nu, inte bara för oss själva utan också av respekt för våra föräldrar och deras föräldrar!
