Fotosafari, restaurang och gumma

En vanlig dag på sta'n innebär trötta fötter, trötta öron av allt tutande och i mitt fall ett ständigt letande efter motiv och fotovinklar. Kameran, en kompaktkamera, har ju sin begränsning men den tiden då jag bar på stativ, väska med objektiv och två kamerahus är borta. Ibland bar jag på en super 8 filmkamera också. Nu för tiden har tekniken packat allt i en kamera stor som ett cigarettpaket. Den enda begränsningen är möjligheten att själv få bestämma exempelvis skärpedjup vid vissa typer av bilder, till exempel porträtt. Lite upplättningsljus vid motljusfoto skulle vara bra också, så man får behålla högdagrarna som ger dynamik i bilden. Men man kan inte få allt för 5-700 kronor så det blir till att avstå eller hålla tillgodo med en bild som inte är så bra som man skulle vilja.

Fördelen men den är att den finns alltid på plats i bröstfickan, den fungerar bra med blixt om man håller avståndet inom rimliga gränser och kan användas av nästan alla även utan utbildning. Den har autofokus med stort skärpedjup och passar man sig för motljus eller starka lampor på kvällen så kan reslutatet bli riktigt bra. En stark zoom behövs inte utom när man inte kan gå närmare motivet på grund av vatten eller annat hinder. Vid smygfotografering kan den också vara användbar!  Dock ska man inte kränka någons integritet utan jag menar att man kanske vill smyga på ett djur som är lättskrämt eller kanske renat av aggresivt.

Om man filmar bör man ha ett enbensstativ som stöd då filmen annars kan rent av bli onjutbar av allt skakande. Stativet behöver inte vara högt då det i de flesta fall oftast finns en mur eller annat att stödja sig på men ett utdragbart enbent stativ är en fördel. Min ide till ett praktiskt enbensstativ är att använda ett vitt tunt sådant som jag kan använda som blindkäpp på övergångsställen i Baku. Inte dumt alls.

I stället för att zooma in är det alltid bättre att gå närmare motivet då det ger bättre skärpa och klarare färger. Zooma istället då du kommer närmare då det ger liv i bilden. Det man vill fotografera bör vara i fokus, resten är bara ovidkommande omgivning och kan skäras bort i sökaren.

Det här är ingen fotoskola men kan kanske ge ett tips till någon att experimentera med fotograferandet. Nu kommer några bilder och sedan ett referat från ett restaurangbesök.

Fyra år efter första träffen vid samma bord.

Lala har många bekanta i Baku. Hon är ju född och uppväxt här. Hela hennes släkt bor här och det var många hon lämnade när hon flyttade till Oviken! När hon har varit här har det varit under omständigheter som gjort att hon inte kunnat kontakta sina gamla bekanta, släkt och vänner men den här gången blev det annorlunda och det av en speciell anledning.

När vi vandrade på boulevarden kommer det ett kamerateam mot oss, riktade in kameran mot mig och frågade: "What do you think about Baku"? Hoppsan, vad ska jag säga? Men dom som intervjuas i svensk TV får samma fråga och jag säger väl som dom brukar säga. Alltså: "stan är vacker med många parker, fontäner och mycket vänliga människor". "Wherefrom do you come"? "Jag kommer från Sverige och jag tror att Sverige vinner i år liksom Azerbadjan vann i fjol med en svenk låt och med en svensk artist. Dessutom finns världens vackraste och bäst klädda kvinnor här i Baku". Därmed var intervjun slut och vi fortsatte längs boulevarden.

Dagen efter var vi ute och gick igen då Lalas telefon fick något som kan liknas vid en elchock och ringde i ett. Intervjun var tydligen passande med KGB:s sätt att se det och den sändes i TV. Lalas kompisar och släkt tittar på TV och plötsligt reagerar alla lika, "Titta, det Lala! Hon är i Baku" och snabbt på telefonen och så var cirkusen igång.

Detta i sin tur ledde till att vi blev bjudna på middag på en vad jag kan bedöma, fin restaurang. Iklädd nyinköpta byxor, svarta sådana som alla har här, och ljusblå skjorta, som nästan alla har här, träffades vi på restaurang Payton. Jag lovade Lala att inte spilla på den här skjortan också som jag gjort varje dag på  andra skjortor vilket beror på att min mage, som kan anses som ansenlig, samlar på sig det som faller nedåt som en haklapp gör hos barn.

Payton, tror jag restaurangen heter där vi åt gott.

Middagen började med grönsaker, frukt, olika sorters ost, mjuka och hårda sådana och det kändes fint att ha blivit inbjuden. Miljön i en källarlokal kändes exklusiv och cozy på samma gång. Dock kunde ingen engelska så det blev inte mycket sagt för min del. Lala översatte en del men jag tror att nästa vid nästa middag kan de mera engelska. Kanske blir det så den 28;e då vi visst är bjudna på en annan middag med amerika främmande.


Bilden till höger är tagen innan jag gjorde bort mig! Vatten, ostar och lite grönt hade kommit fram. Nej tack till vin, öl och alkohol i andra former men äppeljuice lät bra.

"Ja tack. Äppeljuice blir bra", sa jag och fick ett glas juice. För säkerhets skull hade jag glasen lite utom räckhåll till höger om mig och tog sikte på grönsakerna som man åt med fingrarna direkt ur faten. Läcker gräslök som jag tar mer av, men va fan! Lillfingret tog med sig juiceglaset och välte det över min tallrik. Den var nästan flatbottnad så juicen forsade över revbensspjället som jag lagt där och vidare över till ostbrickan d'r den lade sig under osten. Morsning! Kyparen var snabbt framme med ny servett och ny juice. Generad började jag om med mer gräslök dock utan att välta något glas den här gången. Det hade inte slutat jävlas för mig. I små skålar fanns det oliver som var inlagda på nåt sätt och valnötsfrukt utan själva valnöten. Som tilltugg var det ypperligt och dessutom nytt för mig om inte det hade varit för oliverna som envisades med att falla ur den lilla skeden och ner på bordet, eller tillbaka till skålen eller som ibland hela vägen in i munnen som trutade sig ifall oliven skulle ta sig hela vägen dit. Att det var så beror på att jag förra gången jag var här ramlade ner i en trapp som jag ine såg varvid jag bröt båda benpiporna i höger underarm och har lite svårt med finmotoriken efter det.

Efter middagen kom kyparen igen men med en bordsdammsugare den här gången. Tyst surrade den över bordet och sög i sig lite brödsmulor här och där men ändrade ljudet då den passerade min plats. Surrandet fick en slurpande dissonans i ljudet men förhoppningsvis klarade den sig utan skador. 

Skjortan klarade sig utan fläckar i alla fall vilket jag nogsamt påpekade för Lala.

Titta på Flame Tower     En av många fontäner

Flame Tower

Två a i mitten betyder "regeringsbil"

En sabla massa SUV:ar och nya bilar far runt i sta'n. Det är inte "folket" som äger dom utan affärsfolk. Rika finns det en "övermängd" av.
(Av någon anledning kan jag inte placera bilder och text där jag vill).

Flame Tower syns varhelst man är i sta'n. På kvällen är det  ljusspel över alla tre tornen, som är hotell och bostäder och förmodligen också kontor. Om ljusspelet är på alla sidor vet jag inte då jag bara sett dem från boulevarden.

Ljusspelen ändrar sig och ibland är det flammor - Azerbadjan kallas flammornas land - ibland två tennisspelare och ett som liknar fyrverkeri och är alldeles otroligt vackert. Tyvärr går det inte filma med min kamera. Jag försökte men inget gnistregn syntes på filmen.

Pennax mamma.

Avslutningsvis för den här gången vill jag visa en bild på en gumma som skulle passa förträffligt som youhurtreklam. Hon är mamman till Pennax som bodde i Lalas familj då han var ung och gick på universitet här i sta'n.
Prata om en pigg gumma. Livliga ögon som följde med vad som sades varje sekund. Tydligen lika kristallklar och snabb i huvudet också. Jag frågade henne varför gulan i äggen här var lite ljusare än hemma. "Jo, sa hon. Det beror på att de blir ljusare om hönsen går inne. När dom går ute i solen blir gulan mörkare". Då vet man det då. Hemma har jag lagt märke till att ibland är äggen små men dom sorteras väl så?

Hon har det inte så fett om man uttrycker sig lindrigt. Det är snarare en grov underdrift. Hennes andra son har fått ärva lite av mina kläder som Lala tidigare tagit med sig och som tydligen passar honom bra. Han har äntligen fått ett jobb men tjänar bara ett par hundra kronor i månaden. Efter ett helt liv är tantens pension är bara ungefär 150 kronor i månaden men hon hade ändå sparat 150 kronor som hon ville att Lala skulle ta emot. När vi skildes tog hon mina händer, kysste dom av respekt för mig och för de kläder som sonen fått.  Klagar vi inte i onödan ibland?

Lala städar just nu sin mammas lägenhet och skänker till tanten lite möbler. Hon äger inte ens en stol att sitta på utan sitter på golvet!

När jag kommer hem ska jag packa min gamla resväska med kläder och skicka väskan dit kläderna är välkomna. Någon som vill bidra med lite?

Det går bra att kommentera det jag skriver och om du har en fråga så ska jag försöka besvara den.
Är det dessutom någon som vet hur jag får bort ramen på bilderna?

Fortsättning kommer.

Resan till festivalen

Flygresor brukar bara innebära irritation, väntan, klocktittande och försök till att äta något från det diminutiva bordet som sitter på stolsryggen framför. Om man sitter nära gången och någon skall förbi innebär det flyttande av sopor, halväten mat, spill av drycker eller så är det omöjligt och det får vänta.
Att sitta länge i samma position innebär också ensidiga och smärtande belastningar på kroppen och det är om det det handlar idag.
Min rygg har vad korsryggen anbelangar aldrig varit riktigt bra vilket jag skylller på en fallolycka när jag var kanske sex år gammal. Jag sprang nerför en kort sluttning på en gräsmatta och snubblade på en nyligen uppspänd tråd. Det blev ett plask i lösgruset och farten gjorde att ryggen kröktes så hälarna säkert nästa nådde nacken. Smärtan var fruktansvärd men efter en stund kunde jag resa mig och det är efter den händelsen jag alltid haft problem med leden mellan L5 och S1 för den som förstår.Det blir myrkryp i benen när nerverna kommer i kläm och jag längtar efter ett kallt fotbad, sparkar av mig skorna och gnuggar fotsulorna mot golvet allt medan krypet tilltar och jag tvingas resa på mig för en promenad och därav min plats vid gången.

Vi fick gå ombord tidigt i Wien genom att vi skulle till en rad så långt fram i planet. Rad åtta bara och vi var snabbt på plats och det även Lala som inte hade lämnat sin täckkappa i bilen utan tagit den med sig! Till Baku! Nåja, vi satt där och andra passagerare flyttade sig framåt och plötsligt stannar Lorraine bredvid där jag satt och så klart, ett hej bara kom. Några ord flög fram och tillbaka men kön lossnade och så var den glädjen slut just då men skulle fortsätta senare.

Efter kanske två timmar var krypet i rygg och ben outhärdligt så jag reste mig och gick bakåt i planet och där längst bak i planet var tre platser tomma så jag kunde lägga mig ner. Vi hade ju kört hela natten så jag slumrade till lite men vaknade med ett ryck av en djävulsk smärta i högra benet. Det gick absolut inte att röra utan hade fastnat i den ställning jag sov i. En panikslagen tanke for genom huvudet. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag undrade om det är så här jag skall dö? Kanske krampen sprider sig till hjärtat? När man får kramp i benet försöker ju motverka det med att sträcka på det men flygplansväggen var i vägen. Inte kunde jag böja på det heller för stolsryggen var i vägen. Smärtan bara tilltog och ensam som jag var där bak i planet förstod jag att jag skullle få klara mig själv. Jag måste trots smärtan bort därifån snabbt innan det blev problem för personalen. Tänkte också på hur skulle jag klara mig själv på planet och på Lala som skulle få klara sig själv med alla väskor, och vinterjackan, när vi skulle av och vidare med väskorna hem till Lalas lägenhet.
Det fanns ingenting att ta tag i för att dra mig därifrån eller komma upp i sittställning men med baxande centimeter för centimeter kom jag i alla fall upp i stående ställning i gången. Nu var jag alltså längst bak i planet och Lala därframme, i åttonde raden. Jag behövde hjälp men ville inte skrika på hjälp så med armbågarna på stolsrad efter stolsrad tog jag mig framåt i uppförsbacke som ni vet att det är. I den stunden var det tur att passagerarna tittade på mig bakifrån då mitt ansiktsuttryck framifrån måste liknat Edvard Munchs Skriet.
Äntligen framme vid åttonde raden hos Lala och jag säger: Lala, jag kan inte röra  aj benet aaah. Vad menar du? Aaaah, jävlar vad ont det gör. Mitt ben! Jag kan inte sträcka på det och inte böja det och det blir värre, aj faaan.
Passagerarna började intresserat titta och lyssna. De var mest nordbor och förstod vad vi sa. En man två rader bakåt böjde sig fram och frågade två gånger - behöver du värktabletter - Nej tack sa jag - men magnesium! Då reste han sig, kom fram, tog tag i mig och sa: Kom och sätt dig här på min plats, sitt här på mittenplatsen och slappna av. Sedan tog han tag under knäet, lyfte det och sa: slappna av. Försiktigt slappnade jag av och han höll upp knäet, tog sedan tag i foten och tryckte den försiktigt inåt. Hela tiden sa han slappna av och faktiskt, bulan som blivit vid ljumsken minskade i storlek och krampen började släppa. Han hjälpte mig upp i stående ställning och jag kunde med hans hjälp starkt haltande gå tillbaka till min plats. Undrande över vad han gjort frågade jag: var det kramp? Ja, sa han. Hur visste du det och hur du skulle göra? Nu kom det: jag är veterinär! Folket skrek av skratt, vi tackade och utan kramp kunde vi vänta på landningen.
Vist ja. Lorraine. När vi väntar på väskorna kommer hon och som alla fåniga dumskallar frågade jag: får jag ta en bild på dig? Javisst säger hon. Självklart och snabbare än slutartiden står Lala där vid sidan och bilden tas. Lorrainne i modekläder och Lala i vintertröja. Vilken skitbild. Bara skakoskärpa men i alla fall. Hon är populär här och kommer kanske att vinna igen.

Fortsättning följer.

Insha'Allah

Insha'Allah. Det mest använda ordet i Baku och i muslimska länder måste det vara det ordet. En av anledningarna ar tron på ett liv efter detta. Igår när vi var ute pa stan skulle vi korsa gatan, inte bara en gång utan flera gånger. Lala höll mig fast i armen och halvskrek. "Nej, nej du ska dö. Dom kör ihjäl dig. Det är folk fran byn och dom kan inga regler, stannar inte". Sedan jag var här sist har det kanske bl.a. därför blivit sa många poliser här. Blåljusen är stans vanligaste ljus och man bötfäller. Nu kan man inte muta sig ur heller utan får betala böter överallt. Trafikregler finns men verkar vara okända för alla. Finns det en lucka där en skärm får plats så trycker man sig in där och kanske man tjänar en billängd till nästa korsning. Så när man korsar gatan säger man Insha'Allah, om Gud vill, åtminstone gör jag det, flera gånger och kanske endast tack vare det överlever man. Annars är trafiksituationen att likna vid kaos.

Kommer ni ihåg skriverierna om hur invandrarna i Sverige betedde sig en gång i tiden? Man hörde talas om hur de bröt upp parketten och odlade grönsaker, gjorde hål i väggen för att använda samma telefon osv. Kommer ni ihåg? Myndigheterna sa att det var falska påståenden och rasistiska rykten för ingen gör så. Jaså, inte det! Då vill jag härmed meddela att man har samma problem i Baku! Stadsbor emigrerar eller flyttar till nya områden medan flyktingar från Armenien och andra länder flyttar in i gamla lägenheter och förändrar livet för de som redan bor där.
På 5:e våningen i Lalas trappuppgång flyttade det in en familj från byn! Efter några veckor började det droppa vatten från taket i våningen inunder. Grannarna gick upp för att undersöka och de fann att de, först rivit upp parketten, sedan planterat tomater varpå de sedan börjat vattna! Förmodligen fick man avbryta odlingen.

På kvällarna sitter man ute och pratar för man gör så här. Några ungdomar tittade på Fidan, Lalas dotter, när hon gick till jobbet. Till saken hör att det är en 40 cm hög betongmur som gräns mellan gräsmattan och gången. Det var lite oroligt väder så hon använde inte sina vanliga skor med jätteklackar utan ett par lågklackade. När hon går längs betongkanten hör hon en säga, titta vad konstigt, i går var hon längre. Hur kan det bli så?


I Lalas trappuppg[ng har snart alla flyttat och ersatts av folk från byn. Vanorna har verkligen ändrat sig. Man ställer sopor i trappen och ingen städar. Städa förresten. Därifrån de kommer städar man inte, har inte vatten inne, ingen el, ingen gas och soppåsarna ställer man utanför dörren eller slänger ut genom fönstret och det är av det skälet man helst bor på översta våningen för då slipper man att grannarna ovanför kastar ut maten på min tvätt. Lägenheter högt upp är därför också dyrare!
Rekordet togs nog av en nyinflyttad som började renovera sin lägenhet. Så småningenm kom man till toaletten som behövde en ny stol, så, den gamla slängdes ut och en ny inhandlades. Dock tog det lite tid för leveransen så man använde plastpåsar att göra sina behov i. Dom slängdes sedan ut genom fönstret och plaskade i backen utom en påse som fastnade på en kvist utanför Lalas lägenhet. Den hängde där och luktade skit hela sommaren.

Bara klaga låter det som men jag är missnöjd med datorkrånglet och då dessutom ett minneskort på 16gb försvann med alla bilder så är jag på dåligt humör. Resan berättar jag om nästa gång.
Hej då.

Flyttfågel med tur

Egentligen skulle jag inte berätta vad som hände dagarna då vädret växlade mellan varmt och kallt. Känsliga personer kan tycka att det var en makaber händelse men nu kan ju den känslige sluta läsa medan vi andra förundras över naturen märkliga händelser.
Det började en dag då det var ovanligt varmt och vårfåglarna kom. Vad dom olika fåglarna heter vet jag inte och kan inte beskriva hur dom låter heller. Dom tycktes i alla fall vara glada och lyckliga i vårvädret och jagade omkring efter föda, tror jag.
Dagen efter var det kallt igen. Snön föll tungt över de förut kämpande grässtråna som sträckte sig mot ljuset och liksom vi människor försöker få lite färg, fast i deras fall en grön sådan. En dags kyla påverkar knappast hur sommaren blir i deras fall men för en fågel gjorde det så.
Inspirerad och kanske lurad av det tidiga ljuset och värmen flyttade den snabbt norrut och var kanske nästan framme då den nådde Oviken och så mycket längre hade den nog inte kommit om det inte hade varit för mig som samtidigt som den skulle passera råkade titta på kyrkklockan och fick syn på den.
Det var nåt som var fel med fågeln. Den verkade flyga trögt på ett konstigt sätt, som om det gick tungt i luften. Vingarna vispade inte luften utan ju närmare mig den kom gick de allt saktare till de nästan stannade vilket ledde till att den spinnande som ett störtande flygplan gick med näbben före ned i marken och borrade ner huvudet till ögonen ungefär. Den var stel i kroppen men levde så försiktigt gängade jag loss näbben och tog in den i köket och glömde bort den där. När jag sedan kom till köket efter en stund satt den i brödfatet och pickade på en bit tunnbröd. Det kändes nästan bibliskt när den tittade på mig och liksom nickade igenkännande som tack för hjälpen och maten.
Dagen efter var det varmt igen och den ville ut på sin avbrutna resa. Myggorna har inte kommit än så jag strödde lite fågelfrö på marken och släppte ut den. Strax flög den iväg och försvann. Så kan det gå!