Härom morgonen vaknade jag med mitt livs värsta baksmälla. Jag låg länge och kände efter och undrade om jag skulle kunna hålla balansen och om jag skulle klara dagen utan att spy ner hela huset. Framför mig såg jag tomma spritflaskor och undrade hur faen jag fått i mig allt när jag dricker så sällan.
Försiktigt letade jag rätt på stenskivan på bordet och började sakta vrida mig runt och placera fötterna på golvet. Visst snurrade det i huvet men inga tendenser till att vilja spy och ingen yrsel kände jag heller. Kanske inte så farligt i alla fall tänkte jag och fortsatte resa mig upp. För att inte ramla och slå sönder nåt höll jag ett stadigt tag i det väggfasta skåpet. Nu hade jag kommit i upprättstående ställning som den Homo Erectus jag är och kände efter. Konstigt men jag kände mig inte så sjuk så jag gick några steg och kände mig precis som vanligt. Ännu mera konstigt var det att jag gick som vanligt för kontrollens skull.
Nu gick det upp en talgdank för mig. Minnet sade att jag hade inte druckit nånting kvällen före men däremot hade jag drömt att jag hade gjort det. Då kom nästa tanke. Är det så här det ska bli nu när demensen närmar sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar