Bara en bild

När man först betraktar bilden märker man inget särskilt. Efter en stund börjar det urskiljas detaljer och kanske fantasin börja göra berättelser. De är så klart inte sanna utan påhittade efter stundens små ingivelser.

 Längst till höger syns en man som just  passerar ut ur bilden. Han ser någonting längre fram och kanske är det verksamhet utanför Azerbaijan State Philharmonic Hall där man städar inför nästa koncert. Kanske tittar  han bara rakt fram som de flesta av oss gör och omedvetet noterar händelser som efter en stund antingen är glömda eller kan berättas om nån är intresserad om det är värt att berättas.

Titta på den lilla mannen ovanför mannen i hatt, förresten den enda mannen med hatt, som går åt samma håll och titta på steget! De är båda på samma steg.

Titta sedan på de tre männen mitt i bilden som går åt samma håll och även de i samma steg! Märkligt. De kommer från samma håll dessutom, nämligen från tunnelbanan som är under glastaket och som lyser och växlar färg på kvällarna. Kan det kanske bero på att de åker rulltrappa upp ur jorden och på det viset kommer på samma steg? De allra flesta viker av åt höger och in mot stan men inte dessa tre.

På bänken har mannen i hatt intagit den absoluta maktplatsen i mitten. Hans bastanta överkropp kan vittna om en viss status och hatten bekräftar hans position. De på ömse sidor om honom gör som hundar inför flockledaren och visar sin underlägsenhet med att sänka sina huvuden. Till höger tilldrar sig tydligen något mer intressant än bara städning men inte för mannen i hatten. Han har antagligen sett vad som är på gång eller så bryr han sig inte.

Vad tänker man då på? De som rör på sig tänker nog bara på vad som är framför dom men de tre på bänken då? Han till vänster tillhör nog kategorin som växte upp under sovjettiden och har en bra utbildning, kanske är han ingenjör men utan jobb. Vanligtvis kör man taxi för att överleva men inte idag.

Han till höger saknar nog jobb han också och tar vilket skitjobb som helst för en liten slant. Fackföreningar och minimilöner finns inte här vilket är ett av skälen som tillfälligtvis gör mig till kommunist.

Det finns innehåll i bilden men ändå inte. Livet verkar statiskt och livlöst. Inga lekande barn eller hundar. Vädret däremot är varmt och inte bara inbjuder till att sitta på ljugarbänken utan gör det nästan till ett måste för att svalka sig lite.

Efter denna bild är det dags för nästa bild någon annan dag. Kanske gör du en egen historia omkring bilden?