Fotosafari, restaurang och gumma

En vanlig dag på sta'n innebär trötta fötter, trötta öron av allt tutande och i mitt fall ett ständigt letande efter motiv och fotovinklar. Kameran, en kompaktkamera, har ju sin begränsning men den tiden då jag bar på stativ, väska med objektiv och två kamerahus är borta. Ibland bar jag på en super 8 filmkamera också. Nu för tiden har tekniken packat allt i en kamera stor som ett cigarettpaket. Den enda begränsningen är möjligheten att själv få bestämma exempelvis skärpedjup vid vissa typer av bilder, till exempel porträtt. Lite upplättningsljus vid motljusfoto skulle vara bra också, så man får behålla högdagrarna som ger dynamik i bilden. Men man kan inte få allt för 5-700 kronor så det blir till att avstå eller hålla tillgodo med en bild som inte är så bra som man skulle vilja.

Fördelen men den är att den finns alltid på plats i bröstfickan, den fungerar bra med blixt om man håller avståndet inom rimliga gränser och kan användas av nästan alla även utan utbildning. Den har autofokus med stort skärpedjup och passar man sig för motljus eller starka lampor på kvällen så kan reslutatet bli riktigt bra. En stark zoom behövs inte utom när man inte kan gå närmare motivet på grund av vatten eller annat hinder. Vid smygfotografering kan den också vara användbar!  Dock ska man inte kränka någons integritet utan jag menar att man kanske vill smyga på ett djur som är lättskrämt eller kanske renat av aggresivt.

Om man filmar bör man ha ett enbensstativ som stöd då filmen annars kan rent av bli onjutbar av allt skakande. Stativet behöver inte vara högt då det i de flesta fall oftast finns en mur eller annat att stödja sig på men ett utdragbart enbent stativ är en fördel. Min ide till ett praktiskt enbensstativ är att använda ett vitt tunt sådant som jag kan använda som blindkäpp på övergångsställen i Baku. Inte dumt alls.

I stället för att zooma in är det alltid bättre att gå närmare motivet då det ger bättre skärpa och klarare färger. Zooma istället då du kommer närmare då det ger liv i bilden. Det man vill fotografera bör vara i fokus, resten är bara ovidkommande omgivning och kan skäras bort i sökaren.

Det här är ingen fotoskola men kan kanske ge ett tips till någon att experimentera med fotograferandet. Nu kommer några bilder och sedan ett referat från ett restaurangbesök.

Fyra år efter första träffen vid samma bord.

Lala har många bekanta i Baku. Hon är ju född och uppväxt här. Hela hennes släkt bor här och det var många hon lämnade när hon flyttade till Oviken! När hon har varit här har det varit under omständigheter som gjort att hon inte kunnat kontakta sina gamla bekanta, släkt och vänner men den här gången blev det annorlunda och det av en speciell anledning.

När vi vandrade på boulevarden kommer det ett kamerateam mot oss, riktade in kameran mot mig och frågade: "What do you think about Baku"? Hoppsan, vad ska jag säga? Men dom som intervjuas i svensk TV får samma fråga och jag säger väl som dom brukar säga. Alltså: "stan är vacker med många parker, fontäner och mycket vänliga människor". "Wherefrom do you come"? "Jag kommer från Sverige och jag tror att Sverige vinner i år liksom Azerbadjan vann i fjol med en svenk låt och med en svensk artist. Dessutom finns världens vackraste och bäst klädda kvinnor här i Baku". Därmed var intervjun slut och vi fortsatte längs boulevarden.

Dagen efter var vi ute och gick igen då Lalas telefon fick något som kan liknas vid en elchock och ringde i ett. Intervjun var tydligen passande med KGB:s sätt att se det och den sändes i TV. Lalas kompisar och släkt tittar på TV och plötsligt reagerar alla lika, "Titta, det Lala! Hon är i Baku" och snabbt på telefonen och så var cirkusen igång.

Detta i sin tur ledde till att vi blev bjudna på middag på en vad jag kan bedöma, fin restaurang. Iklädd nyinköpta byxor, svarta sådana som alla har här, och ljusblå skjorta, som nästan alla har här, träffades vi på restaurang Payton. Jag lovade Lala att inte spilla på den här skjortan också som jag gjort varje dag på  andra skjortor vilket beror på att min mage, som kan anses som ansenlig, samlar på sig det som faller nedåt som en haklapp gör hos barn.

Payton, tror jag restaurangen heter där vi åt gott.

Middagen började med grönsaker, frukt, olika sorters ost, mjuka och hårda sådana och det kändes fint att ha blivit inbjuden. Miljön i en källarlokal kändes exklusiv och cozy på samma gång. Dock kunde ingen engelska så det blev inte mycket sagt för min del. Lala översatte en del men jag tror att nästa vid nästa middag kan de mera engelska. Kanske blir det så den 28;e då vi visst är bjudna på en annan middag med amerika främmande.


Bilden till höger är tagen innan jag gjorde bort mig! Vatten, ostar och lite grönt hade kommit fram. Nej tack till vin, öl och alkohol i andra former men äppeljuice lät bra.

"Ja tack. Äppeljuice blir bra", sa jag och fick ett glas juice. För säkerhets skull hade jag glasen lite utom räckhåll till höger om mig och tog sikte på grönsakerna som man åt med fingrarna direkt ur faten. Läcker gräslök som jag tar mer av, men va fan! Lillfingret tog med sig juiceglaset och välte det över min tallrik. Den var nästan flatbottnad så juicen forsade över revbensspjället som jag lagt där och vidare över till ostbrickan d'r den lade sig under osten. Morsning! Kyparen var snabbt framme med ny servett och ny juice. Generad började jag om med mer gräslök dock utan att välta något glas den här gången. Det hade inte slutat jävlas för mig. I små skålar fanns det oliver som var inlagda på nåt sätt och valnötsfrukt utan själva valnöten. Som tilltugg var det ypperligt och dessutom nytt för mig om inte det hade varit för oliverna som envisades med att falla ur den lilla skeden och ner på bordet, eller tillbaka till skålen eller som ibland hela vägen in i munnen som trutade sig ifall oliven skulle ta sig hela vägen dit. Att det var så beror på att jag förra gången jag var här ramlade ner i en trapp som jag ine såg varvid jag bröt båda benpiporna i höger underarm och har lite svårt med finmotoriken efter det.

Efter middagen kom kyparen igen men med en bordsdammsugare den här gången. Tyst surrade den över bordet och sög i sig lite brödsmulor här och där men ändrade ljudet då den passerade min plats. Surrandet fick en slurpande dissonans i ljudet men förhoppningsvis klarade den sig utan skador. 

Skjortan klarade sig utan fläckar i alla fall vilket jag nogsamt påpekade för Lala.

Titta på Flame Tower     En av många fontäner

Flame Tower

Två a i mitten betyder "regeringsbil"

En sabla massa SUV:ar och nya bilar far runt i sta'n. Det är inte "folket" som äger dom utan affärsfolk. Rika finns det en "övermängd" av.
(Av någon anledning kan jag inte placera bilder och text där jag vill).

Flame Tower syns varhelst man är i sta'n. På kvällen är det  ljusspel över alla tre tornen, som är hotell och bostäder och förmodligen också kontor. Om ljusspelet är på alla sidor vet jag inte då jag bara sett dem från boulevarden.

Ljusspelen ändrar sig och ibland är det flammor - Azerbadjan kallas flammornas land - ibland två tennisspelare och ett som liknar fyrverkeri och är alldeles otroligt vackert. Tyvärr går det inte filma med min kamera. Jag försökte men inget gnistregn syntes på filmen.

Pennax mamma.

Avslutningsvis för den här gången vill jag visa en bild på en gumma som skulle passa förträffligt som youhurtreklam. Hon är mamman till Pennax som bodde i Lalas familj då han var ung och gick på universitet här i sta'n.
Prata om en pigg gumma. Livliga ögon som följde med vad som sades varje sekund. Tydligen lika kristallklar och snabb i huvudet också. Jag frågade henne varför gulan i äggen här var lite ljusare än hemma. "Jo, sa hon. Det beror på att de blir ljusare om hönsen går inne. När dom går ute i solen blir gulan mörkare". Då vet man det då. Hemma har jag lagt märke till att ibland är äggen små men dom sorteras väl så?

Hon har det inte så fett om man uttrycker sig lindrigt. Det är snarare en grov underdrift. Hennes andra son har fått ärva lite av mina kläder som Lala tidigare tagit med sig och som tydligen passar honom bra. Han har äntligen fått ett jobb men tjänar bara ett par hundra kronor i månaden. Efter ett helt liv är tantens pension är bara ungefär 150 kronor i månaden men hon hade ändå sparat 150 kronor som hon ville att Lala skulle ta emot. När vi skildes tog hon mina händer, kysste dom av respekt för mig och för de kläder som sonen fått.  Klagar vi inte i onödan ibland?

Lala städar just nu sin mammas lägenhet och skänker till tanten lite möbler. Hon äger inte ens en stol att sitta på utan sitter på golvet!

När jag kommer hem ska jag packa min gamla resväska med kläder och skicka väskan dit kläderna är välkomna. Någon som vill bidra med lite?

Det går bra att kommentera det jag skriver och om du har en fråga så ska jag försöka besvara den.
Är det dessutom någon som vet hur jag får bort ramen på bilderna?

Fortsättning kommer.