Resan till festivalen

Flygresor brukar bara innebära irritation, väntan, klocktittande och försök till att äta något från det diminutiva bordet som sitter på stolsryggen framför. Om man sitter nära gången och någon skall förbi innebär det flyttande av sopor, halväten mat, spill av drycker eller så är det omöjligt och det får vänta.
Att sitta länge i samma position innebär också ensidiga och smärtande belastningar på kroppen och det är om det det handlar idag.
Min rygg har vad korsryggen anbelangar aldrig varit riktigt bra vilket jag skylller på en fallolycka när jag var kanske sex år gammal. Jag sprang nerför en kort sluttning på en gräsmatta och snubblade på en nyligen uppspänd tråd. Det blev ett plask i lösgruset och farten gjorde att ryggen kröktes så hälarna säkert nästa nådde nacken. Smärtan var fruktansvärd men efter en stund kunde jag resa mig och det är efter den händelsen jag alltid haft problem med leden mellan L5 och S1 för den som förstår.Det blir myrkryp i benen när nerverna kommer i kläm och jag längtar efter ett kallt fotbad, sparkar av mig skorna och gnuggar fotsulorna mot golvet allt medan krypet tilltar och jag tvingas resa på mig för en promenad och därav min plats vid gången.

Vi fick gå ombord tidigt i Wien genom att vi skulle till en rad så långt fram i planet. Rad åtta bara och vi var snabbt på plats och det även Lala som inte hade lämnat sin täckkappa i bilen utan tagit den med sig! Till Baku! Nåja, vi satt där och andra passagerare flyttade sig framåt och plötsligt stannar Lorraine bredvid där jag satt och så klart, ett hej bara kom. Några ord flög fram och tillbaka men kön lossnade och så var den glädjen slut just då men skulle fortsätta senare.

Efter kanske två timmar var krypet i rygg och ben outhärdligt så jag reste mig och gick bakåt i planet och där längst bak i planet var tre platser tomma så jag kunde lägga mig ner. Vi hade ju kört hela natten så jag slumrade till lite men vaknade med ett ryck av en djävulsk smärta i högra benet. Det gick absolut inte att röra utan hade fastnat i den ställning jag sov i. En panikslagen tanke for genom huvudet. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag undrade om det är så här jag skall dö? Kanske krampen sprider sig till hjärtat? När man får kramp i benet försöker ju motverka det med att sträcka på det men flygplansväggen var i vägen. Inte kunde jag böja på det heller för stolsryggen var i vägen. Smärtan bara tilltog och ensam som jag var där bak i planet förstod jag att jag skullle få klara mig själv. Jag måste trots smärtan bort därifån snabbt innan det blev problem för personalen. Tänkte också på hur skulle jag klara mig själv på planet och på Lala som skulle få klara sig själv med alla väskor, och vinterjackan, när vi skulle av och vidare med väskorna hem till Lalas lägenhet.
Det fanns ingenting att ta tag i för att dra mig därifrån eller komma upp i sittställning men med baxande centimeter för centimeter kom jag i alla fall upp i stående ställning i gången. Nu var jag alltså längst bak i planet och Lala därframme, i åttonde raden. Jag behövde hjälp men ville inte skrika på hjälp så med armbågarna på stolsrad efter stolsrad tog jag mig framåt i uppförsbacke som ni vet att det är. I den stunden var det tur att passagerarna tittade på mig bakifrån då mitt ansiktsuttryck framifrån måste liknat Edvard Munchs Skriet.
Äntligen framme vid åttonde raden hos Lala och jag säger: Lala, jag kan inte röra  aj benet aaah. Vad menar du? Aaaah, jävlar vad ont det gör. Mitt ben! Jag kan inte sträcka på det och inte böja det och det blir värre, aj faaan.
Passagerarna började intresserat titta och lyssna. De var mest nordbor och förstod vad vi sa. En man två rader bakåt böjde sig fram och frågade två gånger - behöver du värktabletter - Nej tack sa jag - men magnesium! Då reste han sig, kom fram, tog tag i mig och sa: Kom och sätt dig här på min plats, sitt här på mittenplatsen och slappna av. Sedan tog han tag under knäet, lyfte det och sa: slappna av. Försiktigt slappnade jag av och han höll upp knäet, tog sedan tag i foten och tryckte den försiktigt inåt. Hela tiden sa han slappna av och faktiskt, bulan som blivit vid ljumsken minskade i storlek och krampen började släppa. Han hjälpte mig upp i stående ställning och jag kunde med hans hjälp starkt haltande gå tillbaka till min plats. Undrande över vad han gjort frågade jag: var det kramp? Ja, sa han. Hur visste du det och hur du skulle göra? Nu kom det: jag är veterinär! Folket skrek av skratt, vi tackade och utan kramp kunde vi vänta på landningen.
Vist ja. Lorraine. När vi väntar på väskorna kommer hon och som alla fåniga dumskallar frågade jag: får jag ta en bild på dig? Javisst säger hon. Självklart och snabbare än slutartiden står Lala där vid sidan och bilden tas. Lorrainne i modekläder och Lala i vintertröja. Vilken skitbild. Bara skakoskärpa men i alla fall. Hon är populär här och kommer kanske att vinna igen.

Fortsättning följer.